Leif, var har du varit?

Jag har den senaste tiden varit ute och föreläst en del om min undervisning och träffat andra slöjdlärare och lärare och det har inneburit att vissa elever har haft vikarie istället för mig under några lektioner. Och idag när jag kom till skolan mötte jag direkt några elever och jag sa hej. Då möttes jag direkt av: -Var har du varit? Vi har saknat dig (min tolkning av det som eleven verkligen sa). Jag svarade lite snabbt att jag varit och föreläst och frågade hur de hade haft det och samtalet fortsatte en stund men på väg därifrån började jag fundera på vad som låg bakom att eleven i det denne sa uttryckte att jag skulle varit i slöjdsalen.

Att eleverna reagerar så, kan jag tolka på flera olika sätt och det första är ju vad skönt att de har saknat mig. Det måste ju samtidigt innebära att de trivs ganska bra med mina lektioner och min undervisning. En snabb reflektion är att min undervisning är bra och att jag möter mina elever på ett bra sätt.

IMG_0627

Att försöka tänka om och hitta lösningen kan ibland innebära att ta ett steg tillbaka.

Men jag kan också se det på ett annat sätt vilket jag skall försöka förklara nu. Jag tänker även på detta sätt eftersom jag vill utveckla min undervisning och göra den mer lärande för eleverna. Tänk om det är så att min undervisning är beroende av mig. Tänk om eleverna måste ha mig i närheten för att klara slöjden? Tänk om jag inte når min tanke om att skapa självständiga elever utan att jag serverar eleverna svar hela tiden. Det var min andra reflektion och kanske är det så. Jag kanske är för snabb att ge eleverna de rätta svaren när jag istället vill att eleverna skall söka och testa lösningar och därigenom lära sig.
Tanken slog mig så hårt att jag tog ytterligare ett steg tillbaka under min sista lektion för dagen. Under lektionen var det en elev som frågade mig om ett ganska enkelt problem som jag snabbt hade kunnat svara på. Men istället för att snabbt svara eleven med ”rätt” svar så ställde jag istället en fråga tillbaka som löd: Vad tycker du själv? Eleven gav sig inte utan fortsatte fråga men jag gav mig inte och eleven sökte sig vidare och tillslut hade en grupp med sex elever samlats runt eleven och dessa försökte gemensamt lösa problemet som inte längre var den enskilda elevens problem utan en angelägenhet för gruppen. De
diskuterade, ifrågasatte och funderade hur problemet skulle kunna lösas. De kom med förslag och testade. Och det mest fantastiska var att de löste problemet och gick alla stärkta därifrån. Med lite mer kunskap och lite mer självkänsla än någon minut tidigare.

Skärmavbild 2014-05-19 kl. 23.24.26

Kanske så här?

Jag vill ju att eleverna skall känna sig tillräckligt självständiga för att de skall kunna klara sig utan mig. Kanske måste jag fundera på hur? Kanske kommer eleverna bli mer självständiga ju mer tiden lider? Kanske handlar det bara om att våga ta ett steg tillbaka och släppa kontrollen. Jag har en tanke på att införa en ”måndagsfråga” (mitt arbetsnamn på min tanke) där jag ställer en fråga via bloggen som eleverna får fundera på, reflektera över och kommentera via kommentarsfältet eller i klassrummet. Håll ögonen öppna så kanske också ni kan vara med och reflektera kring kommande måndagsfrågor.

Visst är det lustigt vad en liten fråga eller påstående från en elev kan göra.IMG_0576