Att hinna med

Jag började en vecka för ett tag sen att anteckna allt jag gjorde under en dag. Tanken var att det skulle göra detta under en vecka. Inte för att jag behövde men för att jag ville. Jag ville se var min tid tog vägen och vad jag gjorde under dagarna. Jag insåg ganska snart att hela min första dag var väldigt splittrad och jag rörde mig väldigt mycket över skolområdet för att lösa småsaker som kanske inte jag skulle behöva göra. Jag såg också att själva undervisningen var en liten del av min arbetsdag och belastningen under min arbetsdag låg inte så mycket under lektionen utan mellan lektionerna. Det var då jag hade som mesta att göra. Det var då jag skulle hinna med allt det där som uppkommer under lektionen, dokumentera iakttagelser under lektionen, underhålla salen, slipa verktyg, städa, kontakta andra lärare om elever, prata bedömning med kollegor, hitta nya spännande arbetsområden, Sitta med på konferenser av olika slag, planera undervisning, fylla i bedömningsmatriser, förbereda elevens val, sätta betyg, förbereda material och massor med andra saker att göra och tankar att tänka. Jag fortsatte aldrig att anteckna eftersom det blev ytterligare en sak som tog tid även om det var marginellt. Syftet var ju från början att bli medveten om hur min dag såg ut och det syftet nådde jag till viss del.

Då förra veckan hade våra nior prao och jag hade 5 lektioner färre. Det var då jag insåg att jag hann med min arbetsvecka. Jag hann att göra allt det där som jag skulle hinna med. Jag kända att jag inte behövde jobba mer än de 10 timmar hemma som jag skall göra. När dessa timmar var gjorda kunde jag slappna av och ägna mig åt min familj och mina fritidsintressen.

Och nu direkt på den veckan kom det så kallade läslovet (namnet kan ju diskuteras) och då hann jag till och med en bit ner i högen av det som skall göras. Nu sitter jag här och jag har uppdaterat alla elevernas bedömningsmatriser och jag inser att den stora bristvaran i skolan är tid. Vi skall utvärdera vår undervisning och hela tiden göra den bättre men det finns inte tid till detta. Vi skall göra kartläggningar av elever på en tid som är orimlig. Vi skall hinna göra bra, rolig och intressant undervisning genom att uttnyttja tiden mellan lektionerna och vi skall hinna så mycket mer. Det finns så mycket forskning och annat som skulle utveckla min undervisning men tid till detta är svår att hitta. Tänk om man hade lika mycket planeringstid som under en ”praovecka” vad skulle vi då inte kunna uträtta.

Men nu är situationen som den är och även om jag hoppas på förändring så måste jag leva och arbeta i den vardag jag har. Jag tjänar inget på att ge upp, jag kan istället lära mig och bli starkare av detta och hela tiden försöker jag ha strofen från Emil Jensens visa i huvudet: ”En mur är bara en bro på högkant”.

/Leif